VERKLIGHETEN I HEMTJÄNSTEN!

Skyndar till jobbet med en stor klump i magen - hur ska arbetsdagen lösa sig idag? Bäst att vara i lokalen ca 20 minuter innan arbetsstart så allting innan arbetsdagen hinns med. Byta om till arbetskläder, logga in på mobilen, kolla schemat, ta nycklar till cyklar/bilar och pensionärerna. 

Dagens första besök - 4 minuter efter arbetsdagen börjar. Klumpen i magen växer - ingen chans att hinna vara där i tid. Ojdå, ser på scheman att kollegor utan delegeringar ska ge medicin eller någon utan körkort ska cykla några mil. Och den pensionären vill absolut inte gå och lägga sig kl. 18.30 för natten. Telefonen ringer och personal är sjuk. Avslag på vikarie, så vi som jobbar får lägga dit dem besöken på våra redan överfulla scheman. Ska visst jobba 8 timmar utan någon rast! Ser på schemat - 2 st städ och 2 st duschar inplanerat. Tungt jobb - speciellt i denna sommarvärme, men bara att göra och se glad ut! Efter mycket pysslande och pillande så löser vi allting för dagen! Klart vi stressar ännu mer så alla önskemål uppfylls och alla får sin livsviktiga medicin. Det är ju vi som träffar pensionärerna varje dag, det är människor som är beroende av våran hjälp. Vi fortsätter att ge dem deras omsorg och vård medan det bara skriker inombords och önska att verkligheten var helt annorlunda!

Ut och jobba, kanske bara 20 minuter sen om turen är med! - Förlåt jag är sen! Gör jobbet så snabbt jag kan och åker till nästa på listan. - Jag har inte fått min medicin! Ringer sjuksköterska och fixar det. - Mina blöjor som beställdes har inte kommit! - Jag ber så mycket om ursäkt något har gått fel! Ringer runt och försöker luska ut var felet är. - Mina katetrar är beställda för flera veckor sedan, men har inte kommit. - Jag försöker fixa det! Ringer runt och lyckas hitta några som går att använda tillsvidare, nya beställs. Vad som hänt den gamla beställningen är ingen som vet! - Oj du har ett sår på benet! - Jag ringer sjuksköterskan nu direkt. Någon kommer och kollar på det när tiden finns.

Kommer till någon pensionär som är väldigt dålig. Ringer ambulans och inväntar den. Klart jag inte lämnar pensionären ensam förens den är i säkra händer. Oj, min 30 minuter långa rast ska börja om 2 minuter. Kollar på schemat. Hoppas över rasten, för att hinna med allt. Kanske hinner fylla magen med något under förflyttningen mellan pensionärerna? 

- Jag fick inget besök på lunchen. - Jag ber så mycket om ursäkt, klart jag fixar mat åt dig nu istället! Jag lovar att göra en avvikelserapport senare. - Vi hade tänkt att åka iväg och hälsa på barnbarnen idag, men eftersom vi aldrig vet när ni kommer så måste vi hålla oss hemma! - Jag vet, jag ber så mycket om ursäkt! Förstår inte varför besökstiden kan skilja sig på 3-4 timmar per dag? - Jag mår så dåligt idag! - Kom så sätter vi oss och pratar i 5 minuter, sen måste jag tyvärr åka vidare! 

Kommer tillbaka till kontoret 5 minuter innan dagens arbetspass slutar. Jomen just ja, avvikelserapporten och dokumenationen. 30 minuter övertid, egentligen vill jag bara hem och sova. Äntligen hemma kl. 23. Måste fylla den tomma magen med mat och duscha av mig dagens stress. Somnar äntligen runt kl. 00.30. Somnar med samma klump i magen om något glömdes, men ändå vet jag att jag gjort ett bra jobb och hjälpt dem som aldrig skulle klara sig utan oss. Klockan 6.00 ringer alarmet för ännu en arbetsdag. Kanske morgondagen ser lite bättre ut?

Det är dax att det blir en ändring, jag älskar mitt jobb men jag skäms - skäms över hur hemtjänsten idag ser ut! Det är människor vi jobbar med. Jag skäms att alltid behöva be om ursäkt för saker som vi personal inte kan styra över. 

Jag skyller inte på någon, men någon borde ta ansvaret över hur allting är. Och nej, det är inte bara en pengafråga! Var är humaniteten i samhället?

2018 ÅRS ÖNSKNINGAR

Jag tänker inte lägga några nyårslöften som vanligt, utan jag har en del önskningar inför år 2018 istället - och jag hoppas verkligen dom önskningarna blir som jag vill :)
 
♥ Att jag ska bli mer ekonomiskt - sluta impuls handla och slösa pengar på onödiga prylar, börja spara till en extra buffert, inte köpa mat ute när jag jobbar utan göra matlåda, betala av mina skulder, inte slänga så mycket mat, försöka spara in på småsaker som tex. toapapper och använda allting i olika förpackningar
♥ Att både jag och Alina ska få bättre rutiner - gå upp och sova mer rutinmässigt, äta på fasta måltider
♥ Att jag ska gå ner mer i vikt - sluta fuska så mycket jag gör i perioder, börja dricka mer vatten, träna med crosstrainern dom dagar jag inte jobbar (cyklar på jobbet), väga tvåsiffrigt innan årets slut (även om jag troligtsvis inte kommer nå mitt viktmål detta året)
♥ Att jag ska bli mer glad och positiv - acceptera att saker är som dom är, sluta älta gammalt och leva i nuet, le och vara lyckligare i allmänhet. Saker och ting ordnar oftast upp sej till det bästa ändå :)
♥ Att både jag och Alina ska bli friskare - att vi slipper alla dessa sjukdomar hela tiden och framförallt att Alinas mage ska bli bra <3
♥ Att jag ska bli bättre på att blogga och Instagrama - försöka att lägga upp ett foto på Instagram per dag, blogga oftare än 1 gång i veckan, att flytta över min blogg till en egen domän (har redan en domän, men är inte klar med bloggdesignen)
♥ Att jag ska bli en bättre mamma till Alina - ge henne mer tid, leka mer med henne, gå ut mer, mysa så mycket vi bara orkar <3
♥ Att jag ska fixa mina sista inredningsplaner - köpa ett vitt köksbord + en pinnstol till Alina, köpa 2 st garderober till mitt sovrum, köpa ett nytt soffbord (om jag hittar något snyggt som passar?), göra en växthylla till sovrummet, göra ett kylskåp till Alinas kök (den dagen jag hittar något skåp som passar vill säga)
♥ Att jag ska fixa körkortet - MÅSTE verkligen ta tag i det...
 

NÄR HJÄRTAT ÄR KROSSAT

Inte ofta jag skriver något om mina känslor inför Exet, men just nu känner jag bara att jag måste få skriva av mej, att få rensa på både huvudet och själen... 
 
Det var han och jag i 7 år, 3 månader och 19 dagar - det är exakt 2668 dagar. Det är nästan en fjärdedel av mitt liv... Under dessa dagar gick vi igenom så mycket smärta och lycka. Oavsett vad som hände så stod vi alltid kvar vid varandras sida! Det var alltid han och jag mot världen. Ibland var saker ett rent helvete men vi tog oss alltid ur det och kämpade vidare. 
 
När jag blev gravid med Alina så älskade jag honom mer än någonsin. Jag var så lycklig över att äntligen få en egen familj, det var han jag skulle gifta mej med och leva resten av mitt liv med. 
 
Alina föddes och jag hamnade i en djup postpartumdepression. Jag ropade efter hjälp för jag mådde så dåligt - den tiden jag egentligen skulle vara den lyckligaste! Han tog mer och mer avstånd från mej och vi bråkade mest hela tiden. En dag tappade jag allt mitt hopp, jag sa det är bättre vi separerar och blir särbos. För att rädda det som fortfarande fanns mellan oss och för Alinas skull!
 
Vi började sova i separata sovrum och bråken avlöste varandra. Han vägrade prata med mej och försöka lösa saker mellan oss. Augusti blev November - 1 December skulle han flytta till sin egna lägenhet. Ca 2 veckor innan han skulle flytta så blev vi jätte osams. Tillslut kramade han om mej - första gången sen Augusti och grät. Vi pratade äntligen ut! Han sa att han skulle aldrig mer ha ett nytt förhållande för han ville aldrig mer gå igenom vad vi gick igenom och han skulle inte ha mera barn. Att vi skulle göra allt för det skulle bli det bästa för Alina. 

Vi sov tillsammans dom sista 2 veckorna innan han skulle flytta och på något sett trodde jag att allting skulle bli bra igen! En natt kom han hem full och var nästan arg på mej. Han berätta att han inte älskade mej längre men att jag alltid skulle vara hans bästa vän, att jag är den som känner honom bäst och stod honom närmast. 
 
Han flyttade - blev kallare och kallare mot mej. Jag var uppenbarligen inte hans bästa vän längre. 2 månader senare - i Januari berättar han att han skaffat en ny flickvän. Mitt hjärta krossades ännu mera... Så lätt var det att byta ut mej, den person han påstått älska i över 7 år. Sen fick jag reda på att han ska ha ett nytt barn i April nästa år. Hjärtat krossades ännu en gång... Det han lovade att dela med mej ska han dela med någon annan! 

Hjärtat är fortfarande så krossat, men på något sätt så fortsätter jag kämpa! 470 dagar har gått sen vi inte var vi längre och det gör ont - inte lika ont som i början men det svider. Jag gråter inte lika ofta över allt, men smärtan finns och ibland kommer det tårar. Jag vet inte längre vad som gör ondast - att han bytte ut mej som jag aldrig betytt något, alla lögner och svek eller att vi aldrig blev en familj som det var tänkt ? Jag vet inte heller om jag saknar det vi hade eller om jag saknar min bästa vän ? Jag önskade bara att allt var bättre än vad det är för Alinas skull. 
 
När jag ser foton på han och mej, så ser jag honom på ett helt annat sätt nu. Jag tror hjärtat börjar läka långsamt och slutar älska som det gjorde innan. Jag kommer alltid älska honom på något sätt, men inte som förut! Det är ändå Alinas pappa och han gav mej det finaste jag någonsin fått! Men sveket han gjort mot mej, det kommer alltid finnas kvar. Smärtan att Alina aldrig fick en riktig familj, att inte få dela hennes uppväxt med någon annan och att bara få se 50% av hennes liv. Det var inte såhär det skulle bli, men jag fortsätter kämpa och försöker göra det bästa över situationen. För nu är det Alina och jag mot världen <3

Ett av dom första fotona på oss två när vi precis blivit tillsammans. 
Jag var så lyckliga och hade absolut ingen aning om vad vi hade framför oss...

1 ÅR SOM ENSAMSTÅENDE MAMMA IDAG

Så var det helg igen och 1 December. Bara 31 dagar kvar på det här året. Hoppas på ett bättre år 2018, så som jag hoppas varje år ;)

I Tisdags var jag ledig från jobbet så jag och Ellie åkte till Eskilstuna för att gå på loppisrunda och kolla in ReTuna Återbruksgalleria. Gallerian var en stor besvikelse :S Allting var så dyrt, nästan dyrare än nytt och det förstör jue hela saken med återbruk och second hand. Riktigt synd för det är en riktigt cool och smart idé.
 
Loppisar besökte vi bara en, men vi hittade vad vi behövde där så det räckte :) Ellie köpe adventsljusstakar och jag köpte en lampfot till min växtlampa som ska vara i mitt "växthus". Sen hittade vi ett jättefint Den Lilla Sjöjungfrun akvarium för bara 120 SEK, det var nytt och kvar i originalförpackningen! Ett riktigt fynd och som hittat till Alinas Disney prinsessrum :) Tre st Platy fiskar fick flytta hem till oss - hanen heter Bob och honorna heter Lilo och Lola. Bara hoppas Alina tycker dom är roliga oxo ;)
 
I Onsdags var jag oxo ledig från jobbet. Jag och Ellie åkte till Rusta för hon behövde köpa lite småsaker. Snacka om kaos, var folk överallt nästan - mitt på dagen. Skönt att alla julklappar redan är klara så jag slipper det riktiga julkaoset ;) Blev även en sväng till Willys för månadsinköp av mat och sånt. På kvällen pysslade vi - jag fortsatte att vika massor av servettblommor till mitt lampprojekt. Snart är det äntligen klart, måste bara vika några blommor till och köpa mer lim till limpistolen! Blir mycket snyggare än jag förväntat mej faktiskt :)
 
Igår jobbade jag tills kl. 12, sen var det bara att cykla till sjukhuset. Jag hade fått en akuttid till ögonläkaren. Tack Cilla att du följde med mej som sällskap! Trycket var bra, synen var det inget fel på och allting annat såg bra ut ??!!? Ändå ser jag dåligt och maskinen hos optikern hade jue visat på något synfel... Blir inte klok på något, speciellt inte när optikern säger en sak och läkaren en sak :S Jaja, får väl uppsöka optikern igen om jag börjar se ännu sämre.
 
Nu ska jag snart jobba, jobbar extra för det var kort med personal. Bara kl. 16-20 men sen jobbar jag hela helgen och på Söndag har jag delad tur, suck - tycker verkligen inte om delade turer! 
 
Alinas fina akvarium :)
 
  
1 år som helt ensamstående med Alina idag <3

För 1 år sen trodde jag att allting skulle bli bra igen, även om det inte skulle bli som det var
tänkt från början! Idag vet jag att det alltid kommer vara ett helvete, att jag alltid kommer få ligga
steget före, att löften bryts hela tiden, att allting annat är viktigare än det som borde vara viktigast,
att människor inte är dom som man tror att dom är och att ensam är stark. 

Men allting sker pga. en anledning och att allting kommer bli bättre. Även om smärtan alltid
kommer finnas kvar så blir den mer hanterbar för varje dag, tyvärr komma visa sår
aldrig läkas men i slutänden är det jag som kommer bli vinnaren! 

Vårt hem är verkligen vårt hem nu - ser ut så som jag vill att det ska göra och inte alls som det gjorde
när han bodde hos oss. Jag har ett jobb och en bra inkomst - även om det inte är heltid och fast.
Jag går ned långsamt i vikt igen och mår bra mer eller mindre... Vissa dagar är jobbigare än andra,
men det är ändå det som kallas livet! Jag har inget körkort än eller bil - men jag har två friska ben som
kan ta mej fram på cykeln. Jag har fina människor runtomkring mej som finns för både mej och Alina <3

Den jobbigaste smärtan av allt är dock att bara få se 50% av Alinas uppväxt. 
Det gör så ont i mitt hjärta, jag vill dela varje dag med henne i mitt liv <3

RADERA DET FÖRFLUTNA!!!

Är ungefär vad jag vill göra... Bara radera dom 7.5 år jag haft tillsammans med Exet (vill inte kalla honom vid namn ens längre). En människa jag delat mitt liv med, en människa jag trodde jag visste allt om, en människa jag älskat mer än livet själv, en människa jag valde att bli mitt barns pappa... Jag trodde jag hade kommit över den värsta krisen, men nej det hade jag inte - känns som det bara blir värre och värre för varje gång jag bryter ihop! Jag känner mej så lurad, övergiven, förd bakom ljuset och sårad. Vissa dagar mår jag illa av ångesten och ovissheten hur allt kunde bli såhär ? Det var jag som sa att vi skulle separera men det lovades att vi skulle bli särbos, försöka rädda det som fanns kvar och göra allt bra för Alina. 2 månader senare får jag höra att han inte älskar mej och nu fick jag reda på att han redan ersatt mej med en ny tjej och låter mitt barn sova bredvid denna människa :( Vet faktiskt inte vad som gör ondast ? Att han redan kommit över mej medan jag sitter och gråter hela dagarna med ett krossat hjärta eller att han låter någon annan sova bredvid mitt barn ? :( 
 
Han är så elak mot mej, är otrevlig och vägrar försöka lösa saker och ting mellan oss så jag åtminstone kan försöka gå vidare. Han kan verkligen inte förstå min sorg... Jag får höra av gemensamma vänner till oss att han raggat på tjejer medan vi var tillsammans, att han tyckte vårt förhållande var destruktivt och inte hade någon kärlek och när någon säger att vi såg så lyckliga ut så säger han att det bara såg så ut. Gör ändå ondare att få höra såna här saker, jag trodde verkligen att vi hade något fint - något som var kärlek! Klart vi tjafsade ibland och förhållandet gick uppochner men vi stod alltid vid varandras sida och kämpade ihop. 
 
Eftersom det är kaos runt oss så blir det tyvärr även kaos runt Alina :( Det gör så jävla ont och se på henne och veta hur allting omkring är. Jag ringde familjerätten i veckan iallafall och hoppas det snart blir någon lösning på allt, för Alinas skull <3 Egentligen är det så mycket mer jag skulle vilja skriva av mej om honom, men med tanke på att jag haft denna blogg redan i 10 år och kommer troligtvis ha den 10 år till så är det bäst att låta bli! För om 10 år kan Alina läsa och jag vill inte att hon ska behöva läsa massa skit om hennes pappa som hennes mamma skrev en gång i tiden!
 
Iallafall, jag har haft denna blogg i 10 år i år, 10 år av mitt liv. Jag har raderat alla foton som finns på Exet och mej på sociala medier men här i bloggen känner jag att jag ändå vill spara allt, för vi hade ändå ett liv ihop och bloggen är som min dagbok så skulle ångra mej så mycket om jag skulle radera bort allt även om det är det jag vill just nu - radera det förflutna! En vacker dag kanske jag kan se tillbaka på dom blogginläggen och läsa dom med värme och minnas... Jag skulle jue kunna göra en ny blogg men ändå vill jag behålla den här bloggen, är jue ändå 10 årsjubileum i år ;) Så istället har jag modifierat det gamla till lite nyare. Jag har ändrat om namnen på lite kategorier och gjort en egen överkategori till Alina. Alla bloggtävlingsinlägg är borttagna då jag känner att jag varken har tid eller ork till att hålla i tävlingar, dessutom är det så svårt nu för tiden att få tag i sponsorer. Jag har även raderat alla Veckans... och Veckans Quote då jag känner att dom inläggen bara blir likadana mest hela tiden och då kunde jag lika gärna radera hela kategorin. Tar sån jäkla tid bara eftersom man numera måste radera varje inlägg för hand :S Designen får dock se ut som den gör, för jag har fastnat för den :)

Så förhoppningsvis; ut med det gamla och in med det nya! Den nya JoHaNNa och samtidigt lite nytt på bloggen trots det gamla. Minnen är alltid fint att ha kvar oavsett hur ont dom gör <3 Och så hoppas jag att den där blogglusten/rutinerna jag hade för några år sedan kommer tillbaka, för nu vill jag skapa nya minnen med min fina Alina att se tillbaka på <3